Anna i Wisconsin

Någonting för mig? ;)

Andra dagen på min första fem dagars vecka i USA är avklarad! Denna vecka är lite speciell, har precis sett att vi har en sån här vecka varje månad. Ska nu berätta varför den är speciell.

Jo, det är så att måndagen är helt normal. Inget konstigt alls.

Tisdagen däremot är en såkallad "PLC-day" vi börjar en halvtimme senare än vanligt och varje lektion är 41 minuter istället för 45 minuter. Sen har vi bara 4 minuter mellan varje lektion hela dagen. Vanliga dagar är det 5 minuter innan lunch och 4 minuter efter. mellan varje lektion

Onsdagen är en såkallad "blockday". Då har vi classhour 1, 3 , 6/7 , 10 och 12. Vaje lektion är då 90 minuter istället för 45 minuter.

Torsdagen fortsätter med "blockday". Fast då har vi de classerna vi inte hade dagen innan. Varje lektion är precis som dagen innan 90 minuter långa.

På fredagen har vi "early release" så vi slutar vid 12:35. Det är awesome!

Ni vet vem jag är men vet jag vilka ni är? Nej, jag vet ju inte det!

Så nu vill jag att du skriver vem du är, vart du kommer ifrån och vad du tycker saknas i min blogg.
Det skulle vara jätteroligt att veta så skriv skriv skriv :)

Varför ska alltid de bästa sluta? Vaaaarför? Min absoluta favorit lärare på skolan berättade idag att han sista dag är på fredag. Så himla trist! Han har fått alla tråkiga saker och låta roliga. Sen är ju han min favorit för han gav mig ett A på min essay också. ;)
Men ändå, så himla tråkigt. Jag måste fimla lite på någon av hans lektioner. Vi skrattar hela tiden. Som idag kom rektorn in och pratade med honom (dock gick de ut och snackade enskilt) Sen kommer han tillbaka och säger "Det rektorn sa till mig...kan jag inte berätta för er" Liksom ok ? HAHA x) Det låter roligare när man säger det....men han lägger in små roliga kommentarer hela tiden.
Jag är lite ledsen att jag inte hade kameran med mig på dagens lektion, för det var nog den roligaste vi haft :P

05.08 pm

Rachel, en tjej i min klass började snacka med mig om när hon skulle ta sitt seniorpicture. Jag fattade ingenting "seniorpicture", vad ska man ha det till? Jo, men det är den bilden man ska ha i yearbook svarar hon då. Då blev jag helt ställt, liksom va? Har min inte sin skolbild....? Trodde jag i alla fall, men så fel man kan ha.
Jag har suttit och gnettat på det där, ska jag också ta seniorpicture, eller hur ska jag göra? Men så tänkte jag att jag låter det gå, det kan ju inte vara hela världen om jag inte gör det?

Men idag när jag och Lori snackade om det där med abonnemang. Då berättar hon även att hennes väns fru är fotograf, eller var förut. Och så säger Lori att hon tycker jag ska ta mina seniorpictures hos henne om hon kan och vill dvs.
Det är bra att ha en värdmamma som vet allting som måste göras hit och dit.

Jag känner att jag är helt rätt!

Det är helt sjukt hur folk kör här i USA. Innerfilen går i 100 km/h. När de kör av en avfart kör de av i minst 90 km/h. Det finns tom skyltar här som visar att bilen kan välta om de kör för fort i avfarten. Bryr de sig om det? Inte ett dugg.
Sen är det även poliser överallt. Kanske iofs inte så konstigt eftersom de kör som galningar. Men de är lite fjantiga ibland, poliserna snackar jag om nu. Som senast idag hade en polis stoppat en tjej (vad det nu har med saken att göra...) men han hade kallat dig en annat polis. Så de var två poliser på en fortkörare....jisses. Why?
Sen blockar poliserna upp vägen hela tiden så de är grymt mycket köer.
Som igår åkte vi förbi en bilolycka, bilen var borta (och motorcykeln som också var inblandad) så det var ingenting som blockerade vägen. Ha! Trodde ni va? Poliserna blockerade vägen, två filer blockerade de. Så det blev ju världens kö för alla skulle tränga ihop sig till en kö. Gud skicka trafikoffrerna till sjukhus, bogsera bort bilarna och flytta sedan på polisbilarna, hur svårt kan de vara?
Kanske borde bli polis här i USA och lära de ett och annat tips, vad tycker ni om det? Det låter väl som något?

Jag köpte en dricka på "Taste of Madison". Jag trodde inte det var någon kolsyra i den, men var inte säker. Jag skruvar av locket och det pyser. Jag tar ett djup andetag och tänker "Ok, det var kolsyra. Men jag måste verkligen dricka. Det är nu mitt nya liv med kolsyra i börjar" Sedan tar jag en stor klunk. Men av "besvikelse" märker jag att det inte var någon kolsyra i...

Idag har jag haft min riktiga hemlängtan dag. Det har liksom inte gått att släppa. Jag har inte kännt att jag vill åka hem , utan att min familj och min vänner ska komma hit och hålla om mig. Vill ha en kram och en stöttande hand som säger att jag kommer klara det här.
Jag känner mig så ensam i denna stora värld. Jag saknar er så mycket. Vad har jag gett mig in på egentligen? Här står jag, Anna, 17 år i USA på andra sidan jordengloben från mina närmaste.
Men jag fortsätter kämpa med huvudet högt härborta för min, men även för eran skull. Det är inte bara ni som är långt borta för mig utan jag är även lika långt borta för er som ni är för mig. Dock bär jag alltid med mig er i mitt hjärta.
Men jag vet att jag kan klara detta för jag tror på mig själv och det här är det jag ville och nu är jag här.
Detta inlägg böev jättesnurrigt. Men jag är så full av känslor just nu.
Men jag älskar er alla därhemma och jag hoppas att ni mår bra! <3

Blandade känslor. Jag har ingen aning om vad som väntar mig imorgon. Varken med mina klasser eller personerna som är i klasserna eller lärarna eller läxorna, ingenting.

Jag har fortfarande inte fått reda på vilka klasser jag ska läsa, därför har jag inte skrivit de i bloggen än. Så att ni inte tror att jag glömt bort det, för det har jag inte, men min syv har tydligen gjort det.

Lori (min värdmamma) har berättat att nu när jag börjar lära känna nya personer så måste jag ta första steget. För de kan jag vara en helt ny freshman. Eftersom skolan är så stor så vet jag inte ens alla om att det faktiskt kommer utbytesstudenter varje år. Eller de kanske vet, men de har ju ingen aning om vilka som är utbytesstudenter och vilka som helt enkelt bara är nya freshmans. Men som sagt , jag måste ta första steget. Jag har absolut inga problem med att göra det. Men sen så har ju folk redan sina "grupper" sen några år tillbaka, speciellt nu när jag kommer gå senior, dvs sista året. Sen vill jag ju inte börja umgås med fel personer. Eller kanske börja umgås med några och se att jag inte alls vill vara med de och sen bara byta, det känns ju jättekonstigt att ens tänka så? Jag vill ha några som kan acceptera mig för den jag är och verkligen låter mig vara den jag är.
Usch jag tycker inte om sånt här. Eller jo, jag älskar att träffa nya vänner. Men hur är det i USA till skillnad från Sverige? Kommer jag hänga med, kommer jag förstå? Kan jag vara mig själv men ändå lyckas hitta personer jag verkligen kommer trivas med? Kommer någon ens vilja prata med mig...? Den där utbytesstudenten från Sverige.

Jag kan ju säga direkt nu att bloggen kommer svida rätt mycket de första veckorna. Jag går i skolan 7:30am-2:30pm. Sen har jag träning 3:00pm-5:00pm. Sen när jag kommer hem ska jag duscha och äta. Sen är det läxor som gäller. Kommer ha läxor VARJE dag, sen är även Wisconsins skolor kända för att vara väldigt stränga. Så här gäller det att inte komma efter.
Men jag hoppas ni förstår, jag är här nu, allting måste gå före bloggen. Detta är ett år i mitt liv. Bloggen kan jag ha hela livet om jag känner för det.

Kroppen i Wisconsin med hjärtat i Sverige.
Jag älskar er, <3

Jag har ingen direkt hemlängtan än. Men ibland är det vissa saker som verkligen får en att känna att jag saknar Sverige.
Som igår satt Lori och massera sig själv. Vi satt i bilen när hon gjorde så, så jag kunde inte hjälpa henne att massera. Men om jag har varit hemma (i Sverige) och mamma gjort så, så hade jag börjat massera henne direkt. Då började jag tänka på mamma. Dock får jag bara det där stinget av hemlängtan i högst 10 sekunder. Jag tänker på annat sen är det över, jätteskönt. Men det är småsaker som kan göra att man blir lite neråt ibland. Men är känsligare än vad man tror. För ni undrar säkert hur jag kunde få lite hemlängtan av en sån där sak att jag ser någon massera sig själv, så tänker jag hem.
Men då säger jag. Testa själva att åka till andra sidan jorden från er familj i ett helt år. Då förstår ni.

Men nu ska vi inte vara såna.
Vill bara avsluta detta med att säga att jag älskar er där hemma jättemycket. Jag hoppas ni har det jättebra. :) <3

Btw idag på resturangen kom detta samtal till.
L är Lori (min värdmamma) och A är jag .

L: Anna you don't like vegetables hu?
A: No, not so much.
L: You have come to the wrong house honey.


Så mamma och pappa, jag kanske kommer vara värsta salladsätaren när jag kommer hem? Vem vet?

Vad är det för papper man måste ta med sig?
Har lagt fram mina betyg sen pappret man fick tillbaka från visumet (DS-129...eller vad det är...ni förstår säkert) . Vad är det mer för papper man måste ha med?
Skulle ju vara tråkigt att glömma något papper och så får man inte komma in i USA. Usch, nej det får inte hända!

Min värdmamma frågade mig idag(igår...) om jag kunde ta med min mattebok som jag jobbade med seanst här i Sverige. Dock har jag inte kvar matteboken, men det har ingenting med min fundering att göra...
Jag undrar, har ni tagit med er eran gamla mattebok till USA (eller vart ni nu ska..?) :)

Fick ett brev hem från EF idag. I det brevet låg bland annat ett telefonkort och ett telefonsim som jag kan använda när jag är i USA. Det verkar bra, billigt att ringa både inom USA och utanför USA. Men det står ingen månadskonstnad, och jag har en tanke på att det kanske finns bättre abonnmang att välja på när jag är i USA.

Så min fråga är till er, hur har ni gjort med telefon och med simkort? Jag behöver er hjälp!

Idag har jag och mamma varit och kollat på en ny resväska åt mig. En stor, men lätt och hanterbar. Gosh , det är inte lätt det där med väskor finns hur många (!) som helst att välja mellan. Håller ni inte med? Och jag med min beslutsångest har det inte lätt...

Alla ni som också ska åka nu, vad har ni för typ av väska? Hård/Mjuk, Stor/Liten, Tung/Lätt?